I forumarkivet ligger de diskussioner som inte har haft några inlägg på tre månader. Du kan fortfarande läsa diskussionerna och skriva nya inlägg.
De nya och pågående diskussionerna hittar du här.
|
| | 
|
 |
|
De där barnen...
 Tillbaka till forumarkivets förstasida |
Skriv ett inlägg  |
|
|
|
Elvira
skrev 080617:
| - Ja,så tänker jag på dem,som de där barnen..som ingen egentligen företräder när de väl omhändertagits under socialtjänstens vingar.
Nu har jag i mitt yrke som psykoterapeut samt privat, i två skilda fall med sammanlagt 4 barn i åldrarna 1,5-8 år stött på något som skrämmer mig.
De här barnen har varit placerade i goda välfungerande familjer,sedan har något hänt,en familjemedlem har blivit sjuk eller någon har dött,och då ska man placera om barnen!
Jag kan förstå om man placerar om barn när ett familjehem inte fungerar,men sorg är ju något som drabbar oss alla,så varför just då.
De familjer som jag träffat har haft full kapacitet att fortsätta ta hand om barnen,trots det som hänt men här uppstår ett dilemma tydligen,hos placeraren.
Dels så ska fosterbarn bo i familjer som är stabila,ja,men sjukdom och död förekommer även där,dels ska de skyddas från obehagliga upplevelse,ja,i den mån det inte tillhör det normala livet....
Här rycker man upp och placerar om barn till andra familjer mot barn,föräldrar och familjehems vilja. Man låter inte barnen behålla kontakten med familjehemmen,för då tar det längre tid innan de glömmer..!
Ja,så sades det,barn glömmer och frågar de inte efter den person som de knytit an till i mor-barn-relation då saknar de inte den personen sades det i det senaste "fallet" som rör en 3-årig flicka! Jag blir mörkrädd!
Hur ska hon våga fråga,barn som alltid tar på sig skulden...och så flyttas hon utan någon förklaring. Tänk vad hon går och bär på...
Den familjehemsmamman kommer ALDRIG att få träffa henne efter omplaceringen för då river man upp sår!
Hon får inte ta farväl och förklara med egna ord..
Och dessutom var det bråttom med allt för det är ju semester nu...
Jaa,vad ska man säga....jag möter barnen med "de tomma hålen" som de försöker fylla med allehanda droger och missbruk,för det är nog det dom får...tomma hål i sitt inre,ångest som inte går att sätta ord på för den uppstod så tidigt i livet...när de inte ägde orden,bara känslan...
Min undring är: Är det en vedertagen sanning än idag att barn glömmer älskade personer som de knutit an till,bara man är tyst om dem och låtsas att de inte funnits??
En annan undring är: Vem skyddar barnen om handläggaren är den som ska se till barnens bästa men har en sådan ide om barn,att de glömmer...
Fosterbarnen drabbas hårdast och familjerna som förlorar ett eller fler älskade barn,kanske i samband med att ett eget barn har dött drabbas av dubbel sorg.
Syskon förlorar syskon,föräldrar förlorar barn,barn förlorar föräldrar,inte för 1:a gången utan kanske för 2:a eller 3:dje gången.
Familjehemmen har i dessa båda fall inte erhålligt något stöd varken för de vuxna eller barnen i familjen i det som rört separationen från det placerade barnen.
Hemska tanke: Vi vill ha varma mjuka välkommnande familjer,men de får inte känna något,klara sig själva...men älskar man så älskar man,det finns tyvärr inget speciellt läge för fosterbarn.
Jag talar inte här om familjehem som blivit spritt språngande galna eller liknande,utan händelser vi alla kan drabbas av.
Fosterbarnen glömmer,det kommer nya föräldrar,var tyst,prata inte om det förgångna...åhh,stackars barn.
Det kommer ändå,så småningom,sökandet i historien,då finns vi där för att försöka fylla tomrummet hos barnen.
Leta efter oss så letar vi efter Er,Ni finns i våra hjärtan.
Vi får fylla deras minneslådor med ett gratulationskort vid varje födelsedag och leta efter dem när de blivit myndiga och ge tillbaka det som förnekades dem när de var maktlösa.
Det är väl det enda att säga om det är så här barns liv ska stå i centrum,eller vad kan vi göra,tycker Du,när sånt här händer?
Får det hända? |
|
|
|
|
|
Tillbaka till forumarkivets förstasida |
|
Skriv ett inlägg |
|
| |
| |
|
