8 September 2010 info@socialetik.nu

I forumarkivet ligger de diskussioner som inte har haft några inlägg på tre månader. Du kan fortfarande läsa diskussionerna och skriva nya inlägg. De nya och pågående diskussionerna hittar du här.		Är du rädd på jobbet? Tillbaka till forumarkivets förstasida Skriv ett inlägg Genvägar till inlägg: 070416 | 070417 | 070417 | 070417 | 070418 | 070423 | 070423 | 070426 | 070426 | 070427 | 070501 | 070502 | elisabeth skrev 070416: - Emellanåt händer sådant som som är svårt att hantera. Ibland är man rädd för en klient. Det kan vara direkta hot. Alla ska behandlas lika och på papperet ser det ofta ganska enkelt ut. Lagen är tydlig, utredningstider ska hållas. Rutiner för hur man ska gå tillväga finns ofta. Men räcker det? Jag vet inte hur många av er som arbetar inom socialtjänsten, eller vården, som känner er rädda. Hur hanterar ni det? Hur mycket påverkas man av att man vill skydda sig själv, sin familj? Jag träffade en kvinna som arbetat inom socialtjänsten, som hade trivts med sitt arbete. I ett `krångligt` ärende hade hon ansträngt sig, ägnat mycket tid för att skapa goda relationer men av någon anledning uppstod en konflikt efter något år. Hon berättade hur hennes dotter kom hem. Slagen. Av barn. Barn (och vänner) till klienten. Hon sa upp sig. Så klart. Aldrig hade hon tänkt sig att hennes barn skulle få lida av det jobb hon valt. Den rättsliga efterföljden var ointressant. Hennes barn hade hamnat i en orimlig situation. Jag vet inte hur eller om, rädsla för en klient påverkar det arbete som görs. Men om det är så är det viktigt att försöka hitta gemensamma lösningar. Viktigt att våga berätta att det är så! Viktigt att det inte blir något man håller för sig själv! ISCU svarade 070417: - VEM kastar första stenen? I Stockholm kan man vara rädd för att gå ut på gatan. Unga ligister, missbrukare och psyk.sjuka. En del av dessa träffar ni socialarbetare, och då behövs en larmknapp ibland. Men den övervägande majoriteten "klienter" är väl ändå vanliga människor. Av allt att döma är det inte dessa som kastar den första stenen. Om ni sitter där och är rädda, är det kanske därför som "attack är bästa försvar" för er. Någonstans finns felet. Hos privatpersonen i socialarbetaren, i utbildningen, i organisationen av arbetet, i samhället. elisabeth svarade 070417: - Majoriteten som besöker socialtjänst och vård är absolut människor som aldrig hotar tjänstemän! Men lagen omfattar alla. Även de som hotar. Och det jag tänker på är inte hot som kommer av en besvikelse i stunden. Min fråga är ställd utifrån de riktigts svåra eller tunga ärenden som finns. Jag tänker på de som hotar och har vapen, eller de som faktiskt tror att de är utsatta för avlyssning av tex sin socialsekreterare. De som söker upp tjänstemän där de bor och hotar familjen. Du har helt rätt i att man inte är trygg i sin vardag överallt. Vi vet t.o.m att vittnen kan hotas så att de inte vågar berätta. Men en larmknapp har man bara på jobbet. Den fungerar inte när någon står utanför ditt hem och stirrar in. Den fungerar inte när någon bara vill att du ska veta, att den personen vet, vilken väg du cyklar till jobbet eller på vilket dagis ditt barn går. En rädd människa gör ett sämre jobb än en trygg! Om man är rädd, tror jag, att det är bättre om man berättar om det. Och det jag skulle önska är att få veta hur människor hanterar det. Vilka vägar och strategier har man? Hur är stödet från arbetsledning? Hur trygg känner man sig? Roffe svarade 070417: - Hur känner en människa sig som kommer till socialen oftast ensam och utan stöd? Och inte har det stöd som tjänstemännen har av en hel avdelning och även ibland av väktare. elisabeth svarade 070418: - Det kanhända att jag framstår som fyrkantig. Det känns som att jag upprepar samma saker i mina inlägg. Mitt uppdrag när diskussionsforumet skulle skapas var att skapa en plattform där yrkesverksamma och allmänhet, skulle kunna diskutera etikfrågor tillsammans. När jag läser diskussionerna ser jag det ena tragiska ärendet efter det andra beskrivas. Situationer där utsatta människor utsätts för kränkningar och felbedömningar. Jag kan så klart inte göra något åt det som hänt. Däremot vill jag gärna att även de som är yrkesverksamma inom socialt arbete känner att de kan berätta hur det är, för dem. De flesta socialarbetare är bra! Precis som de flesta som besöker socialtjänst och vård inte skrämmer sina handläggare! Det är lika viktigt att allmänhet och yrkesveksamma berättar om sina upplevelser, hur man hanterar och löser situationer. Min förhoppning är att det anonyma möte som kan uppstå i det här forumet gör att man får en större förståelse och fler och bättre sätt att hantera situationer. Det är givet att det är en utsatt situation när man kommer till socialtjänst eller söker vård. Det är en fråga som är viktig och som diskuteras. Och det är säkerligen dessutom en otäck upplevelse för många, oavsett hur man bemöts, eftersom man kanske ber om något som man skulle ha velat klara av själv. (Och hade klarat, om samhället hade gett en de förutsättningarna) Däremot talas det tystare om ORSAKEN, tex när myndighetspersoner har ställt till med en vanvettig situation. För det händer. Ibland är det för att man gjort felbedömningar, ibland för att man är oproffessionell, för att man har värderingar som inte fungerar med det uppdrag man har, det kan vara att kunskapen kring ett problem är för liten osv. Men jag har inte hört någon, i de gåshudsskapande dokumentärer man kan se emllanåt på TV, stå upp och säga att de lät bli att göra det de borde för att de var rädda! Jag vet att det finns beslut som fattats, eller som borde ha fattats men där rädsla har styrt beslutet eller insatsen. När människor inte alls fått det de borde få, eller man underlåtit att agera, och om skälet bottnar i rädsla förlorar alla. Så därför jag undrar är om du är rädd på jobbet? Om rädsla för en klient eller patient påverkar de beslut du fattar. margie svarade 070423: - En arbetsplats som är än mer oskyddad en socialtjänsten är skolan. Hotfulla föräldrar kommer till skolan, slår i dörrar och skrämmer slag på personal och barn. Föräldrar som ringer hem till föräldrar och hotar. Barn som tagit makten i klassrummet för att de vet att om fröken säger i från kan de bara ringa pappa som fröken är rädd för. Så hon säger ingenting. Utvecklingssamtal går inte att ha då föräldern beter sig så illa att man inte vill utsätta vare sig personal eller barn för detta. Ingen vågar ringa polis eller socialtjänst av rädsla för replessarier. De flesta föräldrar är givetvis underbara men vad ska man göra då det gäller de fåtal farliga och hotfulla, oftast pappor, där närvaron av deras barn i skolan kan få läraren att gå in i väggen. Samarbetet med soc. fungerar inte, polisen kan inte skydda. Våldsamma människor är det även utanför socialtjänsten. Många människor blir lidande men hur ska man göra för att skydda dem? Hur ska man skydda deras barn? Det ska gå rätt långt för att en lärare ska erkänna att de är rädda, lärare är en mycket tålig yrkesgrupp. ISCU svarade 070423: - Orsak och verkan. Det måste ju finnas en adekvat anledning till sådana beteenden som ni skriver om, såvida det inte är psykiskt sjuka människor vi pratar om. Min erfarenhet, som sträcker sig som arbetslös, till personals olika beslut om försörjningsstöd, och inte sällan rättsmaipuleringar och rättsperveteringar i besluten, är oerhört förvånad över att inte fler saker händer. Margie svarade 070426: - Orskaen är nog inte relevant för de som blir utsatta, skolpersonal och elever samt förälderns eget barn, det är ju mest allvarligt att barn tvingas leva med agressiva, utåtagerande föräldrar. skolan kan inte bota dessa personer vare sig de är psykiskt sjuka eller deras betende är socialt nedärvt. ISCU svarade 070426: - Så du menar att det finns fullt normala människor som "ger sig på" skolpersonal helt utan anledning??? elisabeth svarade 070427: - Vad är normal? Mig veterligen ska skolan såväl som socialtjänst behandla alla lika. Den verklighet man arbetar i innebär att en människa som du kanske ser som "onormal" får utbrott. Men för den som arbetar kan man inte särbehandla "normala". Man kan inte veta vilka de "normala" är. Man måste göra bedömningar i varje enskilt fall och se vilket stöd som kan behövas. Jag tycker att margie visar vilken utsatthet som finns även hos skolpersonal! Jag tror att de flesta av oss vet att det finns gränser för vad man kan göra eller säga. Men för den som arbetar, tex i skolan, är det knappast deras agerande ensamt som gör att någon får vredesutbrottet som gör att man går över alla rimliga gränser och hotar personal. Och läraren har varken skyldigheter eller rättigheter att lägga sig i orsaken. De ska anmäla till socialtjänst om de tror att barnet far illa, men det finns ingen lag som säger hur de ska göra sig när föräldern beter sig illa. Skolpersonal är ofta pedagoger, lärare. Vad jag vet saknar de larm, jag tror inte de får lära sig mycket i sin utbildning hur de ska hantera hot. Om hot om våld är något som socialtjänstpersonal kan uppleva som svårt att hantera är det lätt att se att skolpersonalen är ännu mer utsatt i en sådan situation. Jag tror att de flesta kan ha förståelse för många av de enskildas ageranden, om man känner till hela bilden. Om man förstår livssistuationen, frustrationen, rädslan, missbruket, sjukdomen eller vad det än handlar om. Men det är "bara" människor som jobbar. Hur utbildade de än är. Människor som blir precis lika rädda som alla andra. Som gör ett jobb. Som måste förhålla sig till lagar och regler och politiska riktlinjer. Du är sällan den första som klienten/föräldern möter. Den ilska du kan möta kan vara toppen på det isberg som byggts under åratal, eller också ett uttryck för att man är sjuk, eller abstinent osv... eller också har du själv, i ditt försök att hålla ett utvecklingssamtal eller få in uppgifter till din utredning, på så kort tid betett dig på ett sådant sätt att du förtjänar hotet misshandel eller död... Jag vet inte, men jag tror att det är viktigare att lära sig hur man hanterar hotfulla situationer än att försöka få enskilda lärare eller socialtjänstpersonal att känna sig som orsaken till våldshandlingen. Jag tror att det är viktigare att vi arbetar för bra samarbeten mellan myndigheterna och stor kunskap. Det gör inte bara att vi blir roligare att jobba för att vi är tryggare, mindre rädda, det gör att vi kan göra vårt jobb bättre också. Josefine svarade 070501: - Jag blir rädd när jag läser inlägget om "vem som kastar första stenen"! Oavsett hur man blivit bemött så kan det väl aldrig vara ok att hota en annan människa??? Jag har själv någon gång blivit nonchalant och nedlåtande bemött av stressad sjukvårdspersonal när jag sökt vård, skulle det rättfärdiga att hota dem? Det kan finna förklaringar till varför det sker, men jag kan inte se hur det någonsin kan vara rättfärdigat att hota eller bete sig hotfullt mot någon annan. Margie svarade 070502: - ISCU, Elisabeth sa det bra. Den förälder som beter sig illa mot skolpersonalen kan faktiskt vara där för första gången. Personalen kanske aldrig har sett den man som hotar att döda dem förut, hans fru kanske har gått på möten innan eller har skolan fördjäves kallat dem. Att ha förståelse för denna främmande människas orsaker till frustrationen hjälper inte i stunden då man är livrädd! Nej Elisabeth, larm finns inte på skolan, man får förlita sig på att kamraterna skyndar till och hjälper en om en hotfull situation uppstår. Som tur är händer det rätt sällan att föräldrar är hotfulla eller våldsamma men vid de tillfällena känner man sig rätt liten... Tillbaka till forumarkivets förstasida Skriv ett inlägg

Copyright 2001 UFFE-enheten och Sociala Nätet. info@socialetik.nu