Här kan du läsa om etik i socialt arbete.
Du kanske känner att du skulle vilja skriva en krönika. I så fall tar du kontakt med oss på info@socialetik.nu.
Krönikören är alltid en person som vi på socialetik.nu vet vem det är (du kan stå anonym på sidan ändå) detta för att kunna försäkra oss om du är den du utger dig för att vara i krönikan.
|
| | 
|
 |
|
Möjliggör återhämntning!
Vad är hönan och vad är ägget, när det gäller att falla ur och komma tillbaka in i samhället igen? Jag tänker på utslagna människor i allmänhet och min egen ”resa” i synnerhet. Börjar man missbruka för att man är exkluderad, utestängd, marginaliserad eller blir man allt detta för att man missbrukar?
Mer om krönikören 
Naturligtvis är detta en stegvis process där det ena föder det andra och en ond cirkel uppstår. Du dricker för att lindra ångest, dricker för att kunna fungera i social gemenskap. Du får mer ångest, dövar dig än mer. Klarar inte att sköta sociala relationer alls. Förlorar arbete. Förlorar bostad. Ditt utanförskap blir mycket tydligt. Kanske inte egentligen svårare men synligare. Du kanske blir socialt inkluderad för första gången i ditt liv. Socialt inkluderad i de exkluderades skara. Ibland går inte alls till så här.
Själv känner jag sällan igen mig i andra missbrukares livsberättelser. Däremot alltför väl i de livshistorier jag hör från personer som har mycket kontakter med psykiatrin. Jag fick ett socioemotionellt sammanbrott i samband med en livskris och yttre faktorer som helt knäckte mig. Snabbt och skoningslöst förlorade jag allt jag var, ägde, trodde på och levde för.
Men oavsett hur vägen till socialt utanförskap ser ut, tror jag vägen tillbaka in, ter sig tämligen lika. Det handlar om att vinna fast mark, erövra sociala markområden. Och i samma takt återerövra en sund självbild, stärka självkänslan. Att återhämta sig en bit i taget. Steg för steg. Och det jobbet måste man göra själv. Man måste vilja och man måste göra det ensam MEN… för att kunna göra det måste du få förutsättningarna! Omständigheterna måste tillrättaläggas av omgivningen. Du behöver hjälp av det samhälle du ska in i. Du behöver få hjälp av det sociala sammanhang du förväntas leva i.
Att tvingas sova på härbärgen eller bo på tillfälliga platser tillsammans med andra missbrukare eller bli inhyst i diverse kollektiv tillsammans med andra människor som inte heller vill tvingas bo i kollektiv är oftast ett hinder snarare än hjälp för återhämtning. Självkänslan blir inte bättre av de här arrangemangen. Du växer inte som människa och din självbild bryts snarare ner än byggs upp. Du exkluderas, du kategoriseras, du placeras och institutionaliseras i en eller annan form.
Det är jag själv som avstått alla former av sinnesförändrande medel. Det är jag själv som arbetat med mina demoner, lärt mig strategier för att hantera ångest, tränat mig i självdisciplin och självrannsakan. Det är jag ensam som återerövrat mitt föräldraskap. Det är jag som återhämtat mig från psykisk ohälsa. Det är jag själv som valt att börja arbeta igen. Och det är jag stolt och glad över och samhällets vinster är förstås enorma. Men ingenting av detta, absolut ingenting hade varit möjligt om jag inte hade fått hjälp från toleranta och kärleksfulla medmänniskor med positiva attityder.
Och människors attityder är inte lätta att förändra. Det spelar ingen roll hur många lagar vi stiftar eller miljoner kronor vi satsar, för människors attityder låter sig varken tvingas eller köpas. Det är vars och ens ansvar att se över sin egen attityd. Titta på sina rädslor, fördomar och sina egna brister i självbilden. Alltifrån mer eller mindre illa dold mobbing på arbetsplatsen till vad man förmedlar till sina barn när det gäller utslagne Andersson och Bahar på torget.
I morgon startar Pridefestivalen i Stockholm. Festivalen handlar mycket om tolerans och kärlek och att motverka hat riktat mot den som är annorlunda. Inte för att jag vill föreslå en ”Homeless Pride” men ändå… nåt i den stilen kanske. Att vara sjuk, utslagen och kanske aktiv i missbruk är inget att vara stolt över men att få ”mannen på gatan” att sluta avsky och förakta, är en förutsättning för varaktig förändring, tror jag.
Det är lätt att hamna utanför – det klarar man alldeles själv. Men att ta sig in är omöjligt utan andra människors stöd. Jag önskar det fanns kurser på socialhögskolan och bland vanligt folk som gick ut på att lära människor att möjliggöra för andras återhämtning.
SLUT
Diskutera
Tidigare krönikor
|
| |
| |
|
