Här kan du läsa om etik i socialt arbete.
Du kanske känner att du skulle vilja skriva en krönika. I så fall tar du kontakt med oss på info@socialetik.nu.
Krönikören är alltid en person som vi på socialetik.nu vet vem det är (du kan stå anonym på sidan ändå) detta för att kunna försäkra oss om du är den du utger dig för att vara i krönikan.
|
| | 
|
 |
|
Reflektion från en bänk i parken
Diskussionen om mänskliga värden – rätt, moral och etik – bör inte överlåtas till mer eller mindre självutnämnda ”etikexperter”, bör inte behandlas som om den vore en monologiskt orienterad lärobok från gymnasieskolan, bör inte användas för att ”märka ord” hos andra eller för att endast ”definiera” det ena eller det andra.
Diskussionen bör handla om hur vi erkänner varandras berättigade krav att bli tagna på allvar i vår egen verklighet. Alla och var och en av oss. Också för att vi åtminstone inte ska sluta att skruva sig oroligt på parkbänkarna någon gång då och då.
Mer om krönikören 
Ett barn ramlar vid trappan till rutschkanan och slår sig och börjar sedan gråtande springa mot flocken av föräldrar som sitter på parkbänkarna. En pappa reser sig och tar några snabba steg mot barnet, böjer sig ner på knä och öppnar sin famn för barnet.
En vardaglig scen i parken som knappast ger anledning till mer än några snabba blickar från omgivningen. Om däremot pappan hade suttit kvar på bänken, fortsatt läsa sin tidning och alldeles ignorerat det gråtande barnet, så hade sannolikt blickarna ändrat karaktär och förmodligen hade hela stämningen i parken förändrats; de andra barnen hade slutat leka och de övriga föräldrarna hade inte längre suttit särskilt bekvämt, utan hade åtminstone till en början skruvat oroligt på sig.
Den knäböjande pappan med den öppna famnen erkänner sitt barns smärta, ledsenhet, utsatthet. Han erkänner barnets anspråk på stöd, tröst, omsorg som fullt ut berättigade och han erkänner samtidigt sitt eget oavvisliga ansvar för att återigen göra världen till en ok plats att leva i, främst för barnet naturligtvis, men faktiskt också för oss andra i parken.
Episoden är i all sin förenklade enkelhet snarast en urbild av det grundläggande ansvar vi människor har för varandra och för hur våra identiteter formas av andras erkännanden - eller deformeras och sviks genom misskännanden i den andra änden av en komplex och mångskiftande struktur av mänskliga relationer.
Episoden kan varieras i nästintill det oändliga; pappan är full och sitter med ett gäng polare på bänken med ett helrör i handen… någonstans passeras kanske de gränser som aktualiserar de bredvidsittande föräldrarnas ansvar och deras handlingsmotiverande erkännanden av att barnet sviks i sina berättigade förväntningar på att bli sedd, mottagen, tröstad. Den kroppsliga smärtan är kanske liten, ett skrubbsår eller så; men det mest väsentliga är att bli tagen på allvar i sitt förhållande till sig själv. Det är tröstens verkliga innebörd. Att inte bli tagen på allvar i sin egen självförståelse är att bli kränkt. Det är den kränkningen, mer än skrubbsåret, som får de andra barnen att sluta leka och andra föräldrar att skruva oroligt på sig.
Kanske aktiveras i en längre process till slut ”samhället” – socialtjänsten som utreder barnets situation och på så sätt kanske formulerar ett offentligt erkännande av att nödvändiga livsvillkor för ett gott liv inte infrias för barnet. I erkännandet – eller misskännandet – av barnets berättigade förväntningar på människovärlden är alla delaktiga och har samma botten – både för ”privatpersoner” och ”professionella”.
Ur denna förenklat enkla episod kring erkännandets sammansatta betydelser kan man härleda utvecklandet av en hel del samhälleliga rättigheter, den allmänmänskligt likaberättigande moralen och också den etiska känsligheten för de specifika förutsättningarna i det konkreta sammanhanget. (Det är inom filosofin idag endast de s k utilitaristerna som strävar efter att utplåna väsentliga gränser mellan moral och etik.)
Diskussionen om mänskliga värden – rätt, moral och etik – bör inte överlåtas till mer eller mindre självutnämnda ”etikexperter”, bör inte behandlas som om den vore en monologiskt orienterad lärobok från gymnasieskolan, bör inte användas för att ”märka ord” hos andra eller för att endast ”definiera” det ena eller det andra.
Diskussionen bör handla om hur vi erkänner varandras berättigade krav att bli tagna på allvar i vår egen verklighet. Alla och var och en av oss. Också för att vi åtminstone inte ska sluta att skruva sig oroligt på parkbänkarna någon gång då och då.
Diskutera
Tidigare krönikor
|
| |
| |
|
