Här kan du läsa om etik i socialt arbete.
Du kanske känner att du skulle vilja skriva en krönika. I så fall tar du kontakt med oss på info@socialetik.nu.
Krönikören är alltid en person som vi på socialetik.nu vet vem det är (du kan stå anonym på sidan ändå) detta för att kunna försäkra oss om du är den du utger dig för att vara i krönikan.
|
| | 
|
 |
|
Ensam i en obegriplig värld
Krönikan är skriven av Ellinor Järlesjö som är journalist. Hon publicerades i DN under hösten 2002 med en serie artiklar om barn till psykiskt sjuka.
Mer om krönikören 
Den som har en psykiskt sjuk förälder behöver inte känna sig ensam. Det finns många i samma situation. Minst 100 000 barn under 18 år beräknas vara drabbade. Men det värsta är att många av dem känner sig väldigt, väldigt ensamma.
Vissa av barnen klarar sig bra, för de har starkt stöd i sin omgivning: den ena föräldern är frisk och finns till hands. Släkten ställer upp, eller bästa kompisen. Barnet får fortsätta att vara barn.
Men så finns det andra barn som verkligen är ensamma – de som bor med sin psykiskt sjuka förälder och inte har någon annan. Ingen runt omkring vet vad som döljer sig bakom barnets ofta välartade och glada fasad, eller bakom hemmets fyra väggar. Ingen känner till kaoset, mörkret, förvirringen. Att barnet inte bara saknar fysisk och psykisk omvårdnad, utan också måste vara sin förälders förälder.
Det finns en rad skäl till varför barn till psykiskt sjuka i många fall förblir osynliga och lämnade att klara sig på egen hand. Ett av dem är rädslan hos de vuxna i omgivningen. Det kanske märks att något är på tok, men ingen vill tränga sig på. Eller så tycker man sig inte kunna hjälpa. Vad ska man säga? tänker folk. Hur pratar man med ett barn om psykisk sjukdom?
Personalen inom vuxenpsykiatrin vet inte heller vad de ska säga. Här har barnen störst chans att bli upptäckta, för hit kommer deras sjuka föräldrar. Men faktum är, att anmälningar om att barn far illa på grund av psykisk sjukdom hos föräldrarna sällan kommer från vuxenpsykiatrin. Detta trots att personalen har anmälningsplikt och känner till den, och trots att de ofta har dåligt samvete för att de inte har hjälpt patientens barn. De hinner inte, orkar inte och har oftast inte någon handlingsplan för hur de ska bemöta barnen, se till att de fångas upp och får hjälp.
När ingen vågar prata med barnen om förälderns sjukdom blir deras tillvaro fullkomligt obegriplig. Det är inte svårt att förstå att de känner sig ensamma. Ensamma med oron för den sjuka föräldern och sorg över att denne inte är som andra.
Det är inte heller svårt att förstå att skammen gör dem ensamma. Samhällets föreställningar om hur psykiskt sjuka är gör att de inte vågar berätta. De tiger och medverkar på så sätt till sin egen osynlighet.
Vad som däremot kan vara svårt att förstå är detta: barnen tror ofta att de själva bär skulden till förälderns sjukdom. Åtminstone jag hade svårt att förstå, när jag arbetade med att kartlägga dessa barns situation. Men jag ville förstå. För så kan de ju inte ha det, tänkte jag – hur ska barnen orka bära sin börda när de ovanpå allt annat också tror att det svåra är deras eget fel? Denna villfarelse måste de vuxna i barnens närhet hjälpa dem att ta sig ur.
Samtalen med olika experter på området blev till pusselbitar som till slut bildade en helhet, och bilden klarnade. Den här förklaringen fick jag: Barn är starkt självcentrerade. Därför tror de att saker som händer beror mycket på dem själva. Den logiska följden kan därför bli: ”Jag var dum och bråkade, mamma blev sjuk.” Och slutsatsen: ”Alltså är det mitt fel.” Barnens egna förklaringar kommer sig av just det faktum att ingen har pratat med dem om vad psykisk sjukdom är.
Vad barnen behöver höra är framför allt tre saker. För det första: mamma eller pappa är inte dum, utan sjuk. För det andra: ingen är skyldig till förälderns sjukdom, allra minst barnet Det tredje rådet kommer från en nu vuxen kvinna, Maria, som växte upp med sin psykiskt sjuka mamma. Det viktigaste hon hade behövt höra om sin mamma och hennes sjukdom när hon var liten – men som ingen sa – var detta: ”Om du älskar henne så är det nog. Då har du gjort allt du har kunnat.”
Om denna vetskap kan göra att barnen känner sig lite, bara lite, mindre ensamma, så är mycket vunnet.
Diskutera
Tidigare krönikor
|
| |
| |
|
