Här kan du läsa om etik i socialt arbete.
Du kanske känner att du skulle vilja skriva en krönika. I så fall tar du kontakt med oss på info@socialetik.nu.
Krönikören är alltid en person som vi på socialetik.nu vet vem det är (du kan stå anonym på sidan ändå) detta för att kunna försäkra oss om du är den du utger dig för att vara i krönikan.
|
| | 
|
 |
|
Är familjerådslag en bra modell för Sverige?
Familjerådslag eller Family Group Conferernce är en arbetsmodell som dragit fram genom västvärlden. I Sverige testades modellen i 10 kommuner genom Kommunförbundet och allt fler börjar använda sig av den inom socialtjänsten. Är det verkligen en bra modell för oss i Sverige? Finns det inte anledning att ta fasta på den hänsyn arbetsmodellen tagit för den Nya Zeeländska kulturen när den arbetades fram? Borde vi inte i Sverige undersöka hur vårt ursprungsfolk, samerna, löser familjekonflikter? Borde vi inte ”kultur- anpassa” familjerådslaget mer innan vi förväntar oss att våra klienter ska agera försökspersoner?
Mer om krönikören 
Fragment av familjerådslagets historia…
Family Group Conference är en arbetsmodell som arbetades fram i Nya Zeeland, målgruppen var barn som far illa. Man fann att det sociala arbete som drevs i Nya Zeeland inte gav önskad framgång i speciellt en grupp i befolkningen, maorerna. För att komma tillrätta med detta tog man reda på hur Maori- folket traditionellt löste sina familjekonflikter. Man prövade sedan att använda sig av det man kom fram till med de familjer som inte fungerade och som hörde till Maori- folket. Det gav ett lyckat resultat. Metoden uppmärksammades av den svenska riksdagen 1995. Kommunförbundet fick ett uppdrag att anpassa modellen till svenska förhållanden. Arbetsmetoden kom att kallas familjerådslag. Ett familjerådslag är en överläggning för att man ska komma fram till en gemensam ståndpunkt. Resultatet av familjerådslag är den handlingsplan som familjen och släkten enats om.
Familjerådslagets byggstenar
Familjen som deltar har informerats om arbetsmetoden och uttryckt en vilja att delta. När familjen sagt att de är intresserade utses en samordnare. Samordnarens uppgift är att hjälpa familjen att genomföra familjerådslaget. Samordnaren är inte kopplad till socialtjänsten, frånsett sin uppgift som samordnare.
Samordnaren ska se till att en talesman för barnet utses. När de inbjudna samlats vid mötet redogör socialtjänsten och andra inkopplade myndigheter för hur de ser på den situation som råder. När denna information givits lämnar dessa samt samordnaren mötet. Familjen diskuterar och planerar för barnet utan att myndighetspersoner är närvarande. När familjen är överens om en handlingsplan kallar de åter på socialtjänsten. Samordnaren ser till att planen finns nedskriven. Planen presenteras och socialtjänsten får ta ställning till om planen kan godtas eller ej.
Svenska lösningar annorlunda?
Familjerådslagets uppbyggnad och genomförande känns för mig främmande. Jag kan inte påstå att jag vet någon samhällsgrupp i det svenska samhället som håller familjerådslag, spontant när kriser uppstår i en familj. På Nya Zeeland höll Maori- folket, i "fungerande" familjer, det som vi i Sverige kallar familjerådslag. Med andra ord menar jag att jag tror att det är närheten till den egna kulturen, återgången till en ursprunglig tradition som gör att familjerådslaget fungerar så bra i Nya Zeeland.
När jag har jobbat har jag snarare upplevt att ”fungerande” (vad nu det egentligen är) familjer snarare utser en slags Budbärare när något hotar störa familjeordningen. Att den som upplever problemet tar kontakt med någon i sitt nätverk, som man känner förtroende för. Denne blir Budbärare och får den delikata uppgiften att förmedla ”krisen/problemet” till de som behöver veta. Jag hade en klient som önskade att hon skulle kunna flytta hemifrån. Hon trodde att hennes mamma skulle bli förkrossad. De hade haft ett tufft liv tillsammans. Nu hade det äntligen blivit lugnt och mamman ville ge (sin nu vuxna) dotter det hon inte fått tidigare. Dottern ville flytta hemifrån men ville inte svika mamman. Flickan valde ut en väns mamma. En kvinna hon kände stort förtroende för och som hon kunde prata öppet med. Hon bad sedan vännens mamma att förmedla det hon sa, på ett sätt som mamman kunde hantera. Kvinnan gjorde så och det slutade med att flickan visserligen flyttade hemifrån, men bara ett hus bort. Hon flyttade in hos vännens mamma. En oväntad, icke på förhand diskuterad lösning, som alla parter var nöjda med. Någon fortsatt kontakt med socialtjänsten behövdes inte.
Borde inte Sverige intressera sig mer för samernas lösningar än Maori- folkets?
Hur kommer det sig att den ursprungsbefolkning som både Norge, Sverige, Finland och delvis Ryssland delar inte uppmärksammas mer än ursprungsfolk på andra sidan jordklotet. Borde inte traditionella samiska traditioner stämma mer överens med vårt nordiska lynne och familjeuppsättningar? Vi vet att det moderna samhället har trängt bort dem från den mark de tidigare vandrat över. Vi vet att de förföljts och hindrats från att tala sitt språk och utöva sin religion. Borde det inte bland dessa finnas kunskaper om hur man överbryggar kommunikations- problem, hur man upprättar en dialog, hur man behåller sin särart och stolthet när det blåser hårda vindar…
Diskutera
Tidigare krönikor
|
| |
| |
|
