Här kan du läsa om etik i socialt arbete.
Du kanske känner att du skulle vilja skriva en krönika. I så fall tar du kontakt med oss på info@socialetik.nu.
Krönikören är alltid en person som vi på socialetik.nu vet vem det är (du kan stå anonym på sidan ändå) detta för att kunna försäkra oss om du är den du utger dig för att vara i krönikan.
|
| | 
|
 |
|
Vem har råd med god etik?
Etik har en positiv klang, etik är lätt att bifalla, etik är i ropet! Men mer socialetik till socialarbetare förefaller vara fel kur till en felaktigt identifierad åkomma.
Mer om krönikören 
I den debatt som för närvarande förs argumenteras bland annat för att etiska frågor ska få större plats i socionomutbildning och det sociala arbetets praktik. T.ex. är Socialstyrelsens etiksatsning inom ramen för programmet nationellt stöd för kunskapsutveckling, ett led i ambitionen att göra socialarbetare mer upplysta vad gäller socialetik. Ambitionen är lovvärd. Men har någon gjort en ordentlig analys av huruvida det är för lite etik i det sociala arbetet? Hur yttrar det sig? Och beror det i så fall på för dåligt utbildade/upplysta socialarbetare? Att det finns problem i det sociala arbetet (såväl som i andra verksamheter) är självklart, men i vilken utsträckning beror det på etikbrist?
Min uppfattning (som socionom, lärare och forskare i socialt arbete) är att majoriteten av dem som väljer att utbilda sig till socionomer och att arbeta som socialarbetare i grunden har en god socialetik. Man har valt utbildning och yrke för att man vill hjälpa socialt utsatta människor att få det bättre, man hyser en människokärlek vars uttryck är omsorgen om andra. Vad skulle vara fel med den etiken i praktiskt socialt arbete? I allmänhet är det knappast något större fel på socialarbetares etik – i den meningen att man har en normativ ”teori” som går ut på att människor med mer resurser (bl.a. socialarbetare) bör bistå människor med mindre resurser (klienter/brukare). Problemet är snarare svårigheterna att i praktiken omsätta sin etik i konkreta moraliska handlingar.
Hindren är legio, bland andra: olämpliga organisationer, knappa ekonomiska resurser och hög arbetsbelastning. Den typen av motverkande arbetsvillkor utgör de mekanismer som hindrar socialarbetare att utöva god etik i praktiken. Lösningen är knappast mer kunskap, fler etiska regler eller mer etisk diskussion bland socialarbetare. Det riskerar snarare att skuldbelägga en yrkeskår som vill göra gott men som ofta inte har villkor att göra det goda.
Vilka vänder sig den aktuella etiksatsningen till, och vilka deltar självmant i debatten? En viss uppfattning om det kan man bl.a. få genom att studera vilka det är som går in på webbplatsen socialetik.nu, som är en debattsida om etik i socialt arbete. Vad jag har kunnat se är det huvudsakligen socialarbetare och socionomstudenter. Men återigen – är det egentligen socialarbetare och socionomstudenter som behöver mer etik? Min uppfattning är att det vore än viktigare att kommunekonomer, organisationskonsulter, förvaltningschefer och politiker fick utbildning i socialetik. Om inte de som har makt över de ekonomiska resurserna, regelverken och arbetets organisering beaktar den sociala etiken, och i synnerhet dess praktiska utövning hur ska då socialarbetare kunna göra det?
Då är vi framme vid den fråga som ställs i rubriken: vem har råd med god etik? Jag har vid olika tidigare tillfällen pekat på etiska problem som vissa organisationsmodeller och ekonomiska styrsystem skapar i socialtjänsten. Min slutsats har varit och är att: alla politiker, chefer, tjänstemän och socialarbetare kontinuerligt måste ställa för vem-frågan. Detta för att primärt fokusera på klienter/brukare istället för att låta socialtjänstens ekonomi och organisation definiera verksamhetens innehåll och mål. Detta till synes självklara påpekande tycks emellertid vara ack så svårt! Från politiker, chefer och i synnerhet ekonomer kan responsen på mina påpekanden ofta låta ungefär såhär: ”ja ja, det du säger kan väl vara intressant – men du är ju ingen ekonom!” Därmed har man sagt att jag inte förstår vad det egentligen handlar om, dvs. ekonomi.
Man kan också vända på resonemanget och ifrågasätta ekonomers (men även andra maktpositioners) förståelse av det sociala arbetet. Jag menar att det är här en del av grundproblemet ligger: inte att socialarbetare lider av skriande etikbrist, utan att de som dikterar villkoren för det offentligt organiserade sociala arbetet primärt vägleds av en ekonomisk rational snarare en av en god socialetik. I kampen mellan ekonomiska och socialetiska intressen segrar nästan alltid ekonomin. Så svaret på frågan i rubriken är: gärna god socialetik, men först en rejäl ekonomi!
Mitt resonemang kan sammanfattas i två teser: 1) god socialetik ställer krav på resurser i form av ekonomi, 2) god socialetik ställer krav på arbetets organisering. Följaktligen, om den pågående etikdiskussionen ska få någon mer genomgripande betydelse (viss praktisk betydelse har den säkert), måste diskussionen involvera de som sätter upp villkoren för socialarbetares vardag. En uppmaning till dem som arbetar med Socialstyrelsens etikprojekt, samt de ansvariga bakom webbplatsen Socialetik.nu, är att involvera Kommunförbundet, Landstingsförbundet, ekonomi- och förvaltningsutbildningar vid universiteten etc. i etikdiskussionen. Att primärt söka involvera och upplysa socialarbetare och socionomstudenter – som redan är tämligen etiskt medvetna – torde i stor utsträckning innebära att slå in redan öppna dörrar.
Diskutera
Tidigare krönikor
|
| |
| |
|
