Här kan du läsa om etik i socialt arbete.
Du kanske känner att du skulle vilja skriva en krönika. I så fall tar du kontakt med oss på info@socialetik.nu.
Krönikören är alltid en person som vi på socialetik.nu vet vem det är (du kan stå anonym på sidan ändå) detta för att kunna försäkra oss om du är den du utger dig för att vara i krönikan.
|
| | 
|
 |
|
Om moral, handlingar och socialt arbete.
Lennart Sauer är adjunkt/doktorand vid Umeå universitet. Krönikan handlar om uppfattningar om moral och hur omoraliska handlingar som utförs gentemot klienter i socialtjänsten kan ses som ett utslag av välviljans förtryck.
Mer om krönikören 
Jag vill inleda min krönika med att utgå ifrån tre ´Common sens` uppfattningar av moral. Den första handlar om människors handlingar. Många gånger när vi ska bedöma en handling, t.ex. att ljuga eller att stjäla, så menar vi att sådana handlingar är omoraliska. Genom vår uppfostran i hemmet, i barnomsorgen, i skolan etc. socialiseras vi till uppfattningen att det finns handlingar som är moraliska och att det finns handlingar som är omoraliska. Den andra uppfattningen handlar om bedömningen av människor. Vi har många gånger en uppfattning att det finns omoraliska människor. Vi tillskriver en person, som begår en omoralisk handling, också egenskapen av att vara omoralisk. Den tredje och sista uppfattningen handlar om en föreställning att det finns en sanning om vad som är gott, ont, moraliskt och omoraliskt. Vi menar också att denna sanning har sett och kommer alltid att se likadan ut. T.ex. menar vi kanske att det alltid har varit och alltid kommer att vara omoraliskt att ljuga.
Jag vill dock här i min krönika hävda att det inte är så enkelt som det framstår ovan. För det första; jag tror inte att en människa är (kan vara) moralisk eller omoralisk av naturen. Med det menar jag inte att det inte finns människor som begår de mest avskyvärda brott eller att det inte finns människor som kontinuerligt utför omoraliska handlingar. Vad jag menar är att människan inte är utrustad med egenskapen ”moralisk” eller ”omoralisk.” Föregående betyder alltså att det är de handlingar en människa utför som är moraliska eller omoraliska. Sedan kan det naturligtvis vara så att en person – i motsatts till en annan – oftare utför handlingar som vi bedömer som omoraliska och vice versa. Detta, menar jag, har dock inte sin bakgrund i att en person av naturen är mer moralisk (eller mindre) än någon annan. Jag menar att förklaringen måste sökas i andra faktorer, bl.a. i vår socialisation. För det andra; Föreställningen att handlingen ”att ljuga” eller ”att stjäla” är omoralisk kan kompliceras genom att kontextualisera handlingen. Säg att en person ljuger och tack vare lögnen räddar livet på en eller flera andra. En lögn i det syftet skulle vi väl knappast betrakta som omoralisk. För det tredje; frågan om det finns en sanning mot vilken vi kan avgöra om en handling är moralisk eller inte. Min ståndpunkt är att så inte är fallet. Om det vore så att det alltid är så att en lögn är omoralisk så skulle vi ju inte kunna bedöma en lögn – som i föregående exempel- som moraliskt god. Vidare är historien full av exempel på hur vi ändrat vår värdering av handlingar. För att nämna något exempel, vår syn på sexualitet. Att ha sexuellt umgänge före äktenskapet är något som vi har betraktat som omoraliskt. I dag är det väl mer regel än undantag och ingen (vad jag vet) skulle betrakta det som en omoralisk handling.
Min utgångspunkt är således att det inte finns någon sanning mot vilken vi kan avgöra vad som är en moraliskt god eller ond handling Däremot kan vi bedöma en handlings moraliska halt gentemot dess konsekvenser, intentioner och våra uppfattningar om vad som är moraliskt gott eller ont.
I en socialtjänst kontext innebär det att de (social arbetare) som förmedlar insatser eller omsorg till klienter/brukare inte bara måste brottas med bristande resurser, organisatoriska villkor, mänskliga tillkortakommanden etc. utan också med olika moraliska uppfattningar. Socialt arbete handlar om moral, att bedriva socialt arbete innebär att praktisera etik. Det är i mötet med klienter och brukare som vår moraluppfattning kommer till uttryck genom våra handlingar. Men en enskild social arbetare har inte bara att hantera den egna, sina kollegors, sina överordnade och klientens moraluppfattning hon eller han måste också hantera den moral som finns nedlagd på en välfärdsstatlig nivå. Hur vi samhälleligt valt att hantera och lösa sociala problem är i mångt och mycket ett uttryck för samhällets moral och normativa ställningstagande i förhållande till sociala problem av olika slag. Många gånger är det väl så att man som social arbetare vill göra saker - t.ex. förmedla insatser av ett visst slag – till en klient men man förhindras pga. att de administrativa rutinerna eller de organisatoriska villkoren eller att socialtjänstlagen eller att resurserna inte tillåter detta.
Många av de omoraliska handlingar som utförs gentemot klienter i socialtjänsten kan ses som ett utslag av välviljans förtryck. Detta förtryck handlar om att det pga. socialarbetares maktöverläge, kunskapsöverläge och tolkningsföreträde genereras ett övertag och ett anspråk att vara den som vet bäst hur sociala problem skall lösas. Vidare kan en del av dessa omoraliska handlingar förstås som en effekt av rådande strukturer. Bristande resurser, kompetens, organisatoriska villkor, administrativa riktlinjer kan föreskriva ett sätt att bemöta klienter på, ett sätt som vi i efterhand bedömer som omoralisk. Det finns således, enligt min mening, inga av naturen omoraliska social arbetare men det finns social arbetare som utför, enligt den uppfattning vi har idag, omoraliska handlingar.
Diskutera
Tidigare krönikor
|
| |
| |
|
