Här kan du läsa om etik i socialt arbete.
Du kanske känner att du skulle vilja skriva en krönika. I så fall tar du kontakt med oss på info@socialetik.nu.
Krönikören är alltid en person som vi på socialetik.nu vet vem det är (du kan stå anonym på sidan ändå) detta för att kunna försäkra oss om du är den du utger dig för att vara i krönikan.
|
| | 
|
 |
|
ETISKA ÖVERVÄGANDEN VID FORSKNING I SOCIALT ARBETE
Mina etiska reflektioner grundar sig på överväganden i samband med en forskningsstudie, men jag tror även att praktiskt verksamma socialarbetare kan känna igen sig genom egna erfarenheter i det sociala arbetets ”vardag”. Det handlar i korthet om var gränsen går för utforskandet av klientens situation och det egna, privata livet. Ska jag försöka ta reda på så mycket som möjligt om klienten med tanke på att det kan bli intressanta forskningsresultat eller bra utredningsunderlag, kanske med risk att utelämna henne eller honom och i allra värsta fall på ett sätt som kan upplevas kränkande…allt för ”den goda sakens” skull?
Mer om krönikören 
Jag använder mig här av ett intervjuexempel, samtalen med en kvinna som jag kallar Petra och olika etiska reflektioner som aktualiserades i samband med dem.
Kontakten med Petra inleddes med att jag ringde henne för att komma överens om tid för en intervju. Hon förhörde sig noggrant om hon verkligen skulle få vara helt anonym innan vi kunde komma överens om att träffas i ett rum som Petra hyrde tillfälligt hos en släkting. Vårt första samtal inleddes trevande och hon var uppenbarligen både rädd och nedstämd. Jag försökte lugna henne genom att säga ”du berättar inte mer än du själv vill och du behöver inte prata om det känns jobbigt”.
Redan här börjar mina etiska betänkligheter eftersom mitt sätt att lugna och försöka skapa förtroende var medveten taktik för att intervjuerna skulle bli så bra som möjligt. Det kunde kännas som att jag var en förslagen bedragare som lurade av klienterna en del av deras absolut privata erfarenheter i syfte att få spännande forskningsresultat. Men som i Petras fall brukade jag ursäkta mig med att de inte berättade mer än de ville och i bästa fall kunde de må bra av att få tala med en intresserad och uppmärksam lyssnare.
Intervjun började med att hon hade långt mellan orden när hon svarade på mina konkreta frågor som jag började med för att alls få igång ett samtal. Petra tyckte att det var lite obehagligt att jag använde bandspelare, men jag fick intryck av att det var själva intervjusituationen som kändes mest besvärlig, att bli utfrågad om sånt som kändes svårt. Allt eftersom kommer Petras ord snabbare och hon berättar mångordigt och utförligt om sin sjukdom och hur hon som kvinna behandlats i vården.
Vid de fortsatta intervjuerna med Petra visade hon både en positiv, personlig utveckling och ett ökat förtroende för mig. Hon sa uttryckligen att hon mådde allt bättre och att hon försökte aktivera sig. Petra kom efterhand att behandla mig som en god vän, någon hon uppskattade att tala med och kände förtroende för…och jag fick mina forskningsintervjuer som jag blev nöjd med.
Intervjuerna med Petra visar bl a hur hon utvecklades och förändrades under året vi hade kontakt med varandra. Jag menar att samtalen vid en forskningsintervju, eller en social utredning kan leda till personlig förändring, att det får man så att säga på köpet. I Petras fall verkade det oproblematiskt eftersom hon mådde bra av våra samtal, men om förändringen medför motsatsen hur förhåller jag mig då som forskare och socialarbetare? Därmed återkommer jag till mina inledande frågor. Går det att ställa väldigt personliga frågor till intervjupersonen eller klienten utan risk att kränka honom eller henne? Detta är något av ett moraliskt dilemma, att välja mellan en grundlig intervju eller utredning, men med risk att kränka personens gränser eller att få intetsägande resultat – otillräckligt utredningsunderlag beroende på rädslan att överskrida dessa gränser.
Intervjun ingår i en studie om arbetsinriktad rehabilitering av långvarigt sjukskrivna och undersökningsresultaten redovisas i min avhandling ”Att skilja agnarna från vetet – Om arbetsrehabilitering av långvarigt sjukskrivna kvinnor och män”.
Diskutera
Tidigare krönikor
|
| |
| |
|
