Här kan du läsa om etik i socialt arbete.
Du kanske känner att du skulle vilja skriva en krönika. I så fall tar du kontakt med oss på info@socialetik.nu.
Krönikören är alltid en person som vi på socialetik.nu vet vem det är (du kan stå anonym på sidan ändå) detta för att kunna försäkra oss om du är den du utger dig för att vara i krönikan.
|
| | 
|
 |
|
Utestängd som hundarna
Lars Göran Wadén är rullstolsburen och låter oss ta del av hur snabbt den gående världen väljer att göra skillnad på vilka som är välkomna eller inte.
Mer om krönikören 
För en tid sedan var en kompis hemma hos mig och hälsade på, vi satt i köket och pratade om både det ena och det andra. Han satt på en av mina köksstolar och jag satt parkerad intill köksbordet i min rullstol. Märkte du skillnaden?
Min kompis satt PÅ en köksstol, jag sitter alltid I min. Trots
skillnaden så märktes det inte att jag hade rullstolen eftersom vi båda satt där, med samma förutsättningar, på lika villkor. Då det var dags att sätta på kaffet och kakburken öppnades upptäckte jag att det bara fanns några tråkiga pepparkakor från i julas. De halvtorra hembakade bullarna som låg inklämda i sin påse mellan ett sockerpaket och en bunt kaffefilter, kändes inte heller som om det var något att bjuda på. Som tur är bor jag nära ett konditori och vi bestämde oss för att gå dit och köpa något gott till kaffet.
Snön var bortskottad från trottoaren och någon hade sandat så det var inga problem att ta sig fram. Min kompis trampade på med sina skosulor och jag rullade bredvid med mina gummidäck. Det fanns även här en skillnad, han gick och jag rullade. Men vi tog oss fram lika enkelt båda två, så det märktes fortfarande knappt att jag hade rullstolen. Snön knastrade lika mysigt, gnistrade lika silvrigt och lyste upp lika vitt vare sig den trycktes ner av ett par ben eller fyra hjul. Hittills hade vi haft en trevlig eftermiddag, en dag som givit oss båda ett rättvist liv.
När vi kom fram till konditoriets entré ändrades plötsligt förutsättningarna och våra rättvisa liv förvandlades till orättvisa. Vid entrén fanns ingen trapp med flera steg eller en låg tröskel. Där satt endast ett irriterande trappsteg som var exakt lagom för hög för att jag inte skulle komma in där.
Jag försökte genom att dra mig upp på bakhjulen, ta tag långt bak på drivringarna för maximal styrka och tryckte på. Det gick inte trots att min kompis knuffade på eftersom trappsteget var för högt, ytterdörren gick utåt och det saknades automatiska dörröppnare. Jag blev helt enkelt tvungen att vänta utanför eftersom det samhälle som vi båda levde i inte erbjöd lika levnadsvillkor.
Vad jag vet kan ingen svensk konditor ens tänka tanken att hindra en mörkhyad från att komma in och köpa en tårtbit, men att inte släppa in mig var visst den mest naturliga saken i hela världen.
Då jag stod där utanför och väntade fick jag syn på ett klistermärke på ytterdörren. Det föreställde en stoppskyllt med en text som förklarade att hundägare skulle lämna sina husdjur utanför. Och bredvid mig, där jag satt utanför och inte släpptes in, satt även en hund fastbunden och inte heller
fick komma in där. Mycket kan jag stå ut med men att diskrimineras genom att bli behandlad som hundarna är något jag inte tål.
Jag hade tidigare hört talas om en homosexuell man som stämde sin arbetsgivare när han inte fick det jobb han sökte på grund av sin sexuella läggning. På teve hade jag sett
en kvinna anmält sin kommun eftersom den skola hon gick i som barn inte tagit sitt ansvar och hjälpt henne då hon mobbats. I USA duggar stämningsansökningarna tätt så fort någon känner sig illa behandlad, diskriminerad genom att exempelvis inte släppas in på ett konditori.
Några dagar senare tog jag kontakt med en advokat och frågade om inte jag kunde stämma ägaren till konditoriet. Om en kvinna hade nekats samtidigt som männen släppts in hade feministerna morrat och ropat efter jämställdhet. Det
hade betraktats som diskriminering och då måste det väl vara lika för mig?
Advokaten förklarade att Sveriges diskrimineringslagar nyligen stärkts men tolkade samtidigt paragraferna så att endast en bristande tillgänglighet för funktionshindrade inte kan ligga till grund för en stämningsanmälan. Advokaten hade aldrig tidigare hört talas om någon som testat lagen genom
att exempelvis stämma ett konditori och kunde därför inte helt svära på att en anmälan inte skulle lyckas.
Varje dag passerar jag butiker utan automatiska dörröppnare men med ett irriterande trappsteg vid entrén. När jag kommer hem och sätter mig med kaffekoppen vid mitt köksbord så tänker jag på vad advokaten sa. Min nyfikenhet växer. Jag stoppar i en sockerbit. Vem törs först testa lagen? Med skeden rör jag om och får sockret att smälta, jag tar en rejäl klunk och tänker att kanske blir det jag.
Diskutera
Tidigare krönikor
|
| |
| |
|
