Här kan du läsa om etik i socialt arbete.
Du kanske känner att du skulle vilja skriva en krönika. I så fall tar du kontakt med oss på info@socialetik.nu.
Krönikören är alltid en person som vi på socialetik.nu vet vem det är (du kan stå anonym på sidan ändå) detta för att kunna försäkra oss om du är den du utger dig för att vara i krönikan.
|
| | 
|
 |
|
Våga vara mänsklig!
Kaffeautomaten ruskar på sig och släpper ifrån sig de åtråvärda dropparna. Det är meningen att jag ska skriva något inspirerande om etik i socialt arbete. Det är inte utan att jag blir lite förtvivlad. Bilderna jag får ligger så långt ifrån varandra. De saknar nästan beröringspunkter.
Mer om krönikören 
För att få inspiration har jag plockat fram anteckningar från etikutbildningar och reflektionsgrupper. Jag har ringt runt till kollegor, läst policydokument och riktlinjer. Jag har också så klart läst artiklar i dagspressen. Inlägg i diskussionsforumet på socialetik.nu. Det är inte utan att jag blir lite förtvivlad.
Bilderna jag får ligger så långt ifrån varandra. De saknar nästan beröringspunkter. Bilden av det sociala arbetet i media är emellanåt skrämmande. Men det är inte någon moraliskt gåshuds- skapande avsaknad av mänsklighet jag möter ute i kommunens olika verksamheter. Diskussionerna handlar inte om att en budget i balans är viktigare än människan. Tvärtom hör jag berättelser om öppna generösa arbetsgrupper, om värme och glädje inför jobbet, kollegor och dem man arbetar för. Varför är det så svårt att se det i debatter och nyhetsinslag?
Då och då blir ett enskilt ärende genomlyst av media. Inte nödvändigtvis det sämst genomförda arbetet, utan kanske snarare det som någon journalist fastnade för när en ”klient” hörde av sig. En berättelse med nyhetsvärde. Jag inbillar mig inte att media hoppar på varje berättelse de får. Många historier blir aldrig berättade, inte för att de är ointressanta utan för att de saknar just nyhetsvärde. Ibland är det skräckexempel som dras fram och de kan få mig att ilskna till men andra gånger sitter jag med tidningen och frukostkaffet och suckar. Bilden som mejslats fram saknar så många delar. Det kan kännas som om någon skulle ha lagt ett pussel. Med en bild av en hamn. Men slutat redan när den första lilla ekan blivit synlig. Och bestämt sig för att bilden är färdig. Varför berättar vi inte mer? Varför är vi utan kommentarer? Och hur hanterar vi alla de livsöden som media aldrig berättar?
Verkligheten är inte så fyrkantig och enkel som den ser ut i artiklar eller paragrafer. Socialarbetare är inte så känslokalla som de verkar i avslagsbeslut, artiklar och dokumentärer. Ibland tror jag att det är vår avsaknad av kommentarer som får det att se ut så.
Precis som alla andra, kan människor som arbetar inom socialt arbete göra fel! Beslut fattas för sent, på fel grund, eller kanske inte alls. Men det viktiga i livet är inte att alltid göra rätt. Ingen gör det! Att våga be om ursäkt om något gått fel, att säga förlåt, är inte en svaghet. Det är en styrka, som idealt följer av insikten att; jag gjorde fel.
Precis som kaffeautomaten skulle jag önska att kollegor ruskade på sig ibland och lät masken falla. Professionalitet är inte detsamma som att alltid ha rätt, eller att hålla distans. Sekretess innebär inte att man inte får säga någonting. Och om man gör fel kan ett ”förlåt” vara lika mycket värt som att man rättar till felet (om det går). Socialt arbete är människor som arbetar med och för människor. Det är viktigt att visa det! Inte bara för att det är så, utan för att det annars är svårt, att som utomstående, förstå varför vi gör det vi gör ibland. Och de ”utomstående” förtjänar att känna tillit till det system de lever i. Vi måste våga se människor likväl som att vara mänskliga själva, med alla de förtjänster, fel och brister det innebär!
Jag lyssnade på en föreläsning där jag hörde något väldigt klokt. Man kan gå på teater och se samma pjäs flera gånger. Men om en av skådespelarna byts ut så förändras pjäsen. Rolltolkningen i kombination med vad individen bär med sig upp på scenen avgör hur man uppfattar det som händer. Jag undrar hur du tolkar din roll, vem är du när du går upp på ”scenen”?
Diskutera
Tidigare krönikor
|
| |
| |
|
